Montaget

Av ordet förstår man att det handlar om att montera bilder – i en följd. Det som vi i fortsättningen kallar klipp. Klippningen är som pulsen, rytmen i människokroppen och samtidigt hjärnan som väljer att sortera, referera, gå tillbaka, hoppa fram, repetera, se samband och organisera. Klippning är både strikt vetenskap och psykologi i samma stund.
Samtidigt finns det finns ingen exakt uttalad sanning om hur en klippning ska vara, man blir aldrig hundra procent  färdig och det är så det ska vara.

I begynnelsen
Den ryske filmaren och filmteoretikern Sergej Eisenstein introducerade montageteorin, i vilken filmens verkan ligger i klippningen, inte i skådespelarens uttryck. Eisenstein praktiserade detta i Pansarkryssaren Potemkin (1925).

PotemkintrappanPotemkin barnvagnen

Den är och har förblivit en klassiker dels för den politiska betydelsen men framför allt för sättet som filmen är klippt på och som då var helt nytt för biopubliken. Att prallellklippa, plantera något som ska hända längre fram och dra ut på ett skeende var något häpnadsväckande på den tiden. Idag en självklarhet för tittaren men något du som klippare faktiskt måste både lära och praktisera när du ska klippa film själv.

Hopp i tid och rum
Den psykologiska tiden är en omskrivning av ”hur vi upplever tiden”. En tråkig tid känns lång och rolig tid känns kort. Det är alltså ”känslan” av tid vi pratar om.
Den dramatiska tiden däremot kan du förkorta eller förlänga om du behöver. Du kan alltså berätta en en historia som utspelar sig över ett helt liv och du kan berätta en lika lång historia som utspelar sig under en dag. Det handlar om att komprimera eller förlänga tid!

– En man tar på sig sin rock och går ut genom dörren. Klipp till nästa bild när han cyklar på gatan på väg till jobbet. Om det inte är viktigt att veta hur han låser dörren, går ner för trappan, in i cykelrummet, låser upp cykeln och cyklar ut på gatan – visar man det inte och spar på så vis tid. Tid som man kan använda till något som gör historien intressantare.
Vi kan också förlänga tiden.
– En man kommer springande. Klipp till en tunnelbaneförare som tittar på sin klocka. Klipp till mannen som springer ner i tunnelbanan. Klipp till föraren som ger tecken till avgång. Klipp till mannen som otåligt köper biljett i luckan. Klipp till tåget som långsamt börjar rulla. Klipp till mannen som springer på perrongen. Klipp till tåget…
Att som här parallellklippa mellan flera parallella händelseförlopp är ett utmärkt sätt att skapa spänning och förväntan – och förlänga tiden.

Ordningsföljd
I vissa lägen, som vid parallellklippningen ovan, spelar inte ordningsföljden någon stor roll. Om man däremot redan på manusstadiet planerar den dramatiska, psykologiska och berättartekniska ordningen kan det se väldigt olika ut beroende på hur du väljer ordningsföljden.

– En intern på ungdomsfängelset sitter vid ett bord och puttar på ett högt vattenglas.
– Internen välter glaset.
– En vakt befaller internen att gå till sin cell.

Den spontana upplevelsen är att internen förs till sin cell som ett straff.
Men, om vi ändrar klippordningen får scenen ett annat innehåll.

– En intern på ungdomsfängelset sitter vid ett bord och puttar ett högt vattenglas.
– En vakt befaller internen att gå till sin cell.
– Internen välter glaset.

Med den här lösningen förefaller det inte som en olyckshändelse att internen välter glaset, istället blir det en protest mot vaktens order.
Man kan alltså med hjälp av den ena bilden påverka innehållet i nästa bild och på det viset påverka publikens upplevelse av helheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>